Ja, mycket trodde jag att jag skulle gå igenom under graviditeten men just detta hade jag lite svårt att förutspå. I söndags eftermiddag är jag och kärleken ute i Nättraby och går en runda. Jag tycker att mitt högra öga rinner och rinner och att jag har lite svårt att blinka. Jag tänkte att det kanske alltid har varit så utan att jag tänkt på det. På kvällen sitter vi och äter middag och jag upptäcker att jag inte kan hålla vätska i munnen. Det läcker ur höger mungipa. Jag går in på toaletten och ler mot mig själv i spegeln. Det ser ut som om jag varit hos tandläkaren och fått en bedövning i höger kind. Så har det i alla fall inte varit tidigare. Jaha... Jag blir skiträdd och börjar gråta och tror att jag fått en blodpropp i hjärnan. Minst. Jimmie ringer till förlossningen som ber oss komma in omgående. Väl inne kollar de lillfis som verkar må alldeles prima. En läkare kollar mina reflexer för att utesluta blodpropp och allt ser bra ut. Puh! Däremot vill de kunna utesluta att jag går omkring och bär på borelia och detta kan endast göras genom att ta ett vätskeprov ur ryggraden. Haha, skitkul. Fy, vad nervös jag var innan provtagningen var över. Som tur var gjorde det inte alls ont men jag hade spänt mig så mycket inför "ingreppet" att jag efteråt fick värkar med fem minuters mellanrum. Åh, tänkte jag, nu får jag belöning för mödan - en bebis. Men ingen bebis kom. Värkarna avtog och jag fick stanna kvar på förlossningsavdelningen för bevakning i två dygn. Nu är jag äntligen hemma och det känns så skönt. Maten på sjukhuset var faktiskt inget vidare och jag insåg att det hade gått för långt när jag gav mig på att läsa Svensk Damtidning i förmiddags i brist på annan underhållning. Nu hoppas jag att jag slipper åka till förlossningen innan lillfis är på väg ut. Och jag som hade bestämt att h*n skulle komma idag. Jaja, som sagt, det kan ju inte annat än att vara närmre för varje minut som går. :)
Tillägg:
Jag inser att jag inte skrev vad läkarna kom fram till att det var. Tydligen kallas det bells pares och är en slags ansiktsförlamning som man inte riktigt vet orsaken till. Det är en nerv som antagligen har kommit i kläm och för att avhjälpa det hela har jag nu fått en kur kortison. Det verkar som om den har haft en avsvällande effekt även på mina händer vilket är välkommet. Annars får jag nu gå runt med en tejpbit över höger öga för att inte hornhinnan ska skadas... Så förutom att jag tyckte att jag såg ganska lustig ut redan innan med mina Konsumkassörske-handledsskydd så har jag nu också ett deformerat ansikte. Jag kan inte annat än att skratta åt det hela. Det stackars barnet som kommer ut kommer att bli halvt ihjälskrämt av vad den ser. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar