Äntligen är vår Siri här hos oss! I söndags kväll föddes vårt lilla mirakel och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att hon är vår. Igångsättningen tog lååååång tid och det var inte förrän i söndags då de satte in värkstimulerande dropp som det började hända något. Och då gick det relativt snabbt. Från dropp till bebis på magen tog det bara lite över sju timmar. Räknar man inte med de första två dygnen av väntan var det en fantastisk upplevelse. Men visst gjorde det ont. Jag hade tänkt mig att jag nog skulle kunna klara mig utan smärtstillande. Kanske lite lustgas. Visst är det nog annorlunda att bli igångsatt, men fy för in i hundan vad ont det gjorde. Jag började med lustgas, men efter bara en timme bad jag om en epiduralblockad (EDA) som gjorde underverk. Och tänk att narkosläkaren som lade den var en skåning. :) Klart att det fungerade utmärkt. Men smärtfritt blev det inte och det kändes faktiskt ganska bra. Jag ville ju inte vara helt bedövad och inte känna någonting alls. Nu känner jag mig faktiskt fantastiskt stolt övar vad jag presterade och belöningen är större än jag någonsin vågade hoppas på. Nu ska lilla familjen; pappa, mamma, Siri och Kakan, ägna två hela veckor åt att mysa tillsammans och lära känna varandra. För övrigt är jag så otroligt imponerad över hur Kakan reagerade igår när vi kom hem. Det var som om hon redan visste vad som väntade. Hon gick fram och nosade försiktigt och sedan dess har hon hållit minst två decimeters avstånd. Helt fantastiskt. Och lugn är hon också. Då blir jag så stolt över min fantastiska hund.
Kram på er alla!
Jag är så glad för er skull Maja! Tänk att hon går att titta på, lukta och pussa på! Längtar tills jag får träffa er!Många kramar/Julia S
SvaraRadera