Snart är det jul!

Idag är det sista dagen i november och snart, snart är julen här. Jag har faktiskt fixat fem julklappar hittills. Men det ska ju blir fler! Igår var vi ute på julskyltning och det var min första i Karlskrona. Jo, den var ju inte som den i Veberöd. Det luktade helt enkelt inte lika hemtrevligt i butikerna här i stan som hemma i byn. Det är väl så det är. :) Ikväll hoppas jag att vi kan julpynta lite här hemma. Både jag och Jimmie drar ut på det eftersom vi inte vet i vilken av lådorna i det överfulla förrådet i källaren som julpyntet ligger. Men upp ska pyntet i alla fall. Tills dess ska jag mysa på lillfisen!

Så sakteliga ut ur kokongen

Nu får det bli lite liv på min blogg igen. Allting tar så mycket längre tid att göra när man har en liten bebis som inte har några dagsrutiner alls. Det som förut tog en halvtimme tar nu två timmar. Inte för att det gör någonting alls. Men bloggen blir definitivt lidande. Sedan vi kom hem från BB har vi bytt blöja, badat bebis, bytt blöja, haft besök, bytt blöja, ammat, bytt blöja, fotograferats till BLT och åter igen bytt blöja. Idag ska vi ta en tur på stan och se om vi kan hitta lite julklappar till stora tjocka släkten. Det är lika bra att börja nu tänker jag. Det är faktiskt mindre än en månad kvar till julafton. Mysigt med jul!

Älskade, efterlängtade lilla barn

Äntligen är vår Siri här hos oss! I söndags kväll föddes vårt lilla mirakel och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att hon är vår. Igångsättningen tog lååååång tid och det var inte förrän i söndags då de satte in värkstimulerande dropp som det började hända något. Och då gick det relativt snabbt. Från dropp till bebis på magen tog det bara lite över sju timmar. Räknar man inte med de första två dygnen av väntan var det en fantastisk upplevelse. Men visst gjorde det ont. Jag hade tänkt mig att jag nog skulle kunna klara mig utan smärtstillande. Kanske lite lustgas. Visst är det nog annorlunda att bli igångsatt, men fy för in i hundan vad ont det gjorde. Jag började med lustgas, men efter bara en timme bad jag om en epiduralblockad (EDA) som gjorde underverk. Och tänk att narkosläkaren som lade den var en skåning. :) Klart att det fungerade utmärkt. Men smärtfritt blev det inte och det kändes faktiskt ganska bra. Jag ville ju inte vara helt bedövad och inte känna någonting alls. Nu känner jag mig faktiskt fantastiskt stolt övar vad jag presterade och belöningen är större än jag någonsin vågade hoppas på. Nu ska lilla familjen; pappa, mamma, Siri och Kakan, ägna två hela veckor åt att mysa tillsammans och lära känna varandra. För övrigt är jag så otroligt imponerad över hur Kakan reagerade igår när vi kom hem. Det var som om hon redan visste vad som väntade. Hon gick fram och nosade försiktigt och sedan dess har hon hållit minst två decimeters avstånd. Helt fantastiskt. Och lugn är hon också. Då blir jag så stolt över min fantastiska hund.

Kram på er alla!

En annan dag

Inatt sov jag 10 och ½ timme! Jag kan inte komma ihåg sist jag sov så länge och det var så skönt och välbehövligt. Idag ägnar jag mig åt att fixa här hemma och ställer in mig på att spendera minst hela helgen på sjukhuset. Tvätt (av bl.a. små pyjamasar), disk och dammsugning. Och jag har bakat i massor nu. De som kommer och hälsar på oss de närmsta veckorna kan räkna med chokladsnittar, chokladsnurror, kokostoppar (men de ser mer ut som plättar), strassburgare, saffransskorpor och äpple/kanelmuffins. Mmmmmm, gott!

Ikväll blir Kakan hämtad av Jimmies syster och där ska hon semestra tills vi är hemma igen. Det är så skönt att min lilla lurviga hund har det bra när vi inte är hemma. Det känns skönt att Jimmies syster förstår att det inte bara är en hund som ska tas om hand, utan att det där djuret faktiskt betyder massor för mig och således är mer än bara ett djur. :)

Igår fixade jag ihop ett överlevnadskit till Jimmie: en Offside, det senaste numret av Rocky och fyra Snickers. Jag ställer nämligen in mig på att det kommer att finnas en hel del tid att fördriva de närmsta dygnen. :) Den stackars blivande pappan visar upp en viss nervositet inför imorgon så jag får ju göra vad jag kan för att lindra. Haha!

Ha det fint allihopa!

Taxis are for whimps

Min vandring mellan sjukhuset och hemma. Och mitt lunchstopp på Donken markerat med en röd stjärna (lustigt symbolval som jag inte kan förklara :)).

Idag var jag på andra kontrollen på förlossningen. Allt såg fortfarande jättebra ut för bebis och mig, förutom min nedrans ansiktsförlamning. Efter en ganska brutal undersökning av en annars väldigt trevlig barnmorska så hoppas jag och de på att lillfis väljer att titta ut innan fredag. Annars blir det med största sannolikhet igångsättning då. Gynspecialisterna vill helt enkelt inte att jag går med ansiktsförlamningen för länge. Men jag hoppas sannerligen att jag slipper bli igångsatt. Och fredagen den trettonde dessutom. Jag fick veta att jag var mer än välkommen tillbaka till förlossningen innan fredag. :) I vilket fall som helst så tänkte jag att om jag nu tagit taxi till sjukhuset så kunde jag ju gott gå hem. Sagt och gjort. Tydligen var sträckan inte mer än 3,8 kilometer lång men den kändes som en mil. Jag stannade till för en skabbig, om än mättande, lunch på McDonalds. Nu ligger jag i soffan, Sommaren med Monica går på TV och jag kommer garanterat att somna. Jag hoppas att vakna av värkar.

Tjipp tjopp!

40+0

Jaha, så har vi passerat Datumet. Vi var inne på förlossningen idag igen och tittade till lillfisen. Allt såg så bra ut det kunde och det kändes fantastiskt skönt. Även om jag längtar efter att få hålla i och snusa på bebis nu så kändes det faktiskt jättebra att åka hem igen med så fina besked. Hellre vänta lite till med ett livligt barn i magen än att stressa ut det för att det inte mår bra. På onsdag ska jag tillbaka igen och göra samma kontroll som idag. Det blir lite farande fram och tillbaka men så lång tid är det ju faktiskt inte kvar. Jag står ut och känner mig vid mycket gott mod. :)

Och så kom bristningarna...

...över en natt. Jodå, nu i morse fanns de bara där runt omkring naveln. De är väl inte så farliga och jag kan ju inte göra så mycket åt dem, men ändå... Jag har läst att det har mer att göra med hormoner i kroppen än med skinnets kapacitet. Vem vet?

Det blev ännu en dag på förlossningen igår. Jag tyckte att lillfis hade blivit lite sömnigare i magen och det visade sig mycket riktigt att h*n inte alls gillade medicinen som jag fått att ta. Så efter fem timmar på sjukhuset igår ska jag nu inte äta mer medicin. En läkare gjorde även ett ultraljud så vi fick kika in på lilla pyret! Det var ju såklart ganska svårt att se eftersom bebis tar upp en så stor del av magen. Men ett litet ansikte i profil fick vi se och läkaren uppskattade också vikt: 3700 gram. Det tycker jag räcker fint det. I vilket fall som helst ska vi tillbaka på måndag morgon för kontroll. Då blir det eventuellt igångsättning... Det känns pirrigt och nervöst, samtidigt som jag vet att vi lika gärna kan bli hemskickade igen om allt ser bra ut. Och jag vill ju att allt ska se bra ut, men samtidigt vill jag få ut min bebis. Men jag hoppas att h*n vill komma ut innan måndag morgon istället. :)

Idag står det strassburgare på bak-listan. Jag håller också på att tvätta och det behövs dammsugas och jag har en hund som behöver en genomgång av pälsen. Jag försöker hålla igång. :)

Jag utmanar dygnet

Nu är jag trött på att behöva sova när alla andra sover. Det är helt enkelt dags att ge upp. Nu sover jag på dagarna och är vaken på nätterna och så får det vara. Inatt vaknade jag klockan tjugo i fyra och tänkte att det finns ju egentligen inte någon anledning att inte ställa sig och baka de där saffransskorporna som jag tänkte bakat igår. Så nu har jag fixat frukost till mig själv: o'boy och skåne-pepparkakor med ost. Huuuur gott som helst! Sen lyssnar jag på en eftersändning av Christer i P3. Självklart gör Kakan mig sällskap. Det är fantastiskt med hundar, de ställer alltid upp. :)

Igår till middag åt vi renskavsgryta med pappas plockade kantareller. Det var ljuvligt! Ett tips till de som har en frys full med svamp och då man inte riktigt vet vad man ska göra med den. :)

Lumbalpunktion för spinalvätska

Ja, mycket trodde jag att jag skulle gå igenom under graviditeten men just detta hade jag lite svårt att förutspå. I söndags eftermiddag är jag och kärleken ute i Nättraby och går en runda. Jag tycker att mitt högra öga rinner och rinner och att jag har lite svårt att blinka. Jag tänkte att det kanske alltid har varit så utan att jag tänkt på det. På kvällen sitter vi och äter middag och jag upptäcker att jag inte kan hålla vätska i munnen. Det läcker ur höger mungipa. Jag går in på toaletten och ler mot mig själv i spegeln. Det ser ut som om jag varit hos tandläkaren och fått en bedövning i höger kind. Så har det i alla fall inte varit tidigare. Jaha... Jag blir skiträdd och börjar gråta och tror att jag fått en blodpropp i hjärnan. Minst. Jimmie ringer till förlossningen som ber oss komma in omgående. Väl inne kollar de lillfis som verkar må alldeles prima. En läkare kollar mina reflexer för att utesluta blodpropp och allt ser bra ut. Puh! Däremot vill de kunna utesluta att jag går omkring och bär på borelia och detta kan endast göras genom att ta ett vätskeprov ur ryggraden. Haha, skitkul. Fy, vad nervös jag var innan provtagningen var över. Som tur var gjorde det inte alls ont men jag hade spänt mig så mycket inför "ingreppet" att jag efteråt fick värkar med fem minuters mellanrum. Åh, tänkte jag, nu får jag belöning för mödan - en bebis. Men ingen bebis kom. Värkarna avtog och jag fick stanna kvar på förlossningsavdelningen för bevakning i två dygn. Nu är jag äntligen hemma och det känns så skönt. Maten på sjukhuset var faktiskt inget vidare och jag insåg att det hade gått för långt när jag gav mig på att läsa Svensk Damtidning i förmiddags i brist på annan underhållning. Nu hoppas jag att jag slipper åka till förlossningen innan lillfis är på väg ut. Och jag som hade bestämt att h*n skulle komma idag. Jaja, som sagt, det kan ju inte annat än att vara närmre för varje minut som går. :)

Tillägg:

Jag inser att jag inte skrev vad läkarna kom fram till att det var. Tydligen kallas det bells pares och är en slags ansiktsförlamning som man inte riktigt vet orsaken till. Det är en nerv som antagligen har kommit i kläm och för att avhjälpa det hela har jag nu fått en kur kortison. Det verkar som om den har haft en avsvällande effekt även på mina händer vilket är välkommet. Annars får jag nu gå runt med en tejpbit över höger öga för att inte hornhinnan ska skadas... Så förutom att jag tyckte att jag såg ganska lustig ut redan innan med mina Konsumkassörske-handledsskydd så har jag nu också ett deformerat ansikte. Jag kan inte annat än att skratta åt det hela. Det stackars barnet som kommer ut kommer att bli halvt ihjälskrämt av vad den ser. :)

KOM UT!

Nu sitter jag och har precis ingenting att göra och är skitpigg. Jag hoppas kanske på att det helt plötsligt ska komma en värk eller något så att jag kunde ägna natten åt att föda barn men det händer ingenting. Idag, eftersom klockan är 03:23 och det är söndag den 1 november, är det precis en vecka tills lillfis är beräknad att titta ut. Och ja, jag vet att jag kanske får vänta i tre veckor till och att jag kommer att hinna bli ännu mer frustrerad och galen tills dess, men jag tycker nog att den där pysen kan komma ut nu. Tänk er själva att gå runt med den här magen. Tänk er att sova med den... Ja, så istället sitter jag här och käkar Riesen-kolor och dricker vatten och lägger ut bilder på mig själv... Jag har i alla fall kommit fram till att jag har varit förskonad på många sätt ändå. Jag har (hittills) varken drabbats av bristningar, hemorrojder, urinvägsinfektion eller svampinfektion. Jag kanske skulle varnat känsliga läsare... :D

Idag köpte jag och kärleken en "Mina första år"-bok. Jag började genast klottra i den. Vi skulle rita upp ett släktträd och det var jätteroligt att se vad släktingarna bakåt i leden har hetat. Bland annat hittade vi två stycken Botilda. En Botilda i varje släkt. Av alla namn. Det var lite kul tyckte vi. Vad det stackars barnet ska få för tilltalsnamn kommer vi nog inte bestämma oss för förrän vi får se vad det är för filur som gömmer sig i megakulan på bilden ovan. Vi har ju såklart våra funderingar men jag tror inte att vi riktigt är övererns om något än. Varken tjej- eller killnamn. Nu får jag väl fortsätta att klottra i boken. Godnatt och ett mycket tidigt godmorgon!