Knyttets ankomst närmar sig sakta men säkert...

Nu är det mindre än 10 veckor kvar till lillfisen ska komma ut. Vi får väl se när det blir, han/hon kommer väl när han/hon vill. :) I vilket fall som helst börjar jag få mig lite olika förlossningstekniker till livs från diverse håll. Det verkar som om Profylaxmetoden är väldigt populär bland barnmorskorna på MVC. På gravidyogan får vi lära oss djupandning som känns tilltalande men inte tillräcklig. Jag har hela tiden tyckt att profylaxandningen känns väldigt forcerad och hysterisk. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag antagligen inte kan föreställa mig hur ont det kommer att göra. Det är nog ganska lätt att bli hysterisk och att andas forcerat... :) Men jag tänker att jag helt enkelt får nöja mig med att inte veta hur ont det faktiskt kommer att göra. Jag får nöja mig med att inte veta någonting om hur det kommer att kännas. Det spelar ingen roll hur mycket jag läser för jag förstår att jag inte helt och fullt kan förstå hur det är förrän jag upplevt det själv. I vilket fall som helst verkar det vara en bra idé at veta vad man vill när man kommer in till förlossningskliniken.

På grund av den fantastiska författaren Katerina Janouch snubblade jag över något som kallas för Dyktekninken. Sammanfattningsvis kan man säga att den går ut på att slappna av så mycket som möjligt, att tänka positivt kring smärtan och att låta andningen komma av sig själv. Man ska helt enkelt se värken som en våg som man dyker med. (Här finns en mer ingåede beskrivning: http://www.enbrastart.se/index.php?option=com_content&view=article&id=64)

Det här kan låta flummigt, precis som att kroppen själv skulle kunna sköta hela processen om att föda utan att jag försöker kontrollera den... (Nu är jag ironisk.) Saken är ju den att jag inte kunnat kontrollera någonting kring graviditeten hittills och det har ju gått bra. (Peppar, peppar.) Att vara gravid och att föda verkar handla om ha en stor portion mod. Mod att släppa kontrollen. Mod att lita på sig själv, sin egen kropp och den starka process som äger rum i den. Nu låter det lite flummigt igen, men då får det vara så. Så länge det hjälper mig så får det låta hur flummigt som helst.

Nu kommer jag såklart till nästa sak då. Hur kommer min barnmorska på MVC att reagera på detta och finns det någon barnmorska på Blekingesjukhuset som har koll på den här metoden? Jag och Jimmie får nog läsa på, skriva ut en beskrivning som vi tar med oss när det väl är dags och hoppas på det bästa. Jimmie verkar i alla fall vara positivt inställd. Hans första kommentar var: "Det där verkar ju skitenkelt!". Jo, lika enkelt som att hoppa bungyjump, ungefär... Det är ju bara att hoppa, resten sköter tyngdkraften.

Till sist tror jag att jag lyckats aktivera kommenteringsfunktionen, så nu är det fritt fram att tycka till om mina inlägg!