Ensamvarg, jag?

Är jag en ensamvarg? Wikipedia ger följande definition:

"Ensamvarg kallas man i huvudsak om man kanske inte lever helt isolerad från omvärlden, men som saknar vänner och nästan aldrig umgås med andra. Detta kan vara frivilligt, eller ofrivilligt. Frivilliga enstöringar/ensamvargar, brukar oftast inte vara helt ensamma, de kan bo långt ute på landet ensamma i flera år, men träffar ändå någon bekant då och då cirka en gång varje eller varannan månad eller så. De ofrivilliga bor oftast i städer och har oftast någon social svårighet (t.ex. autism) som de inte har fått hjälp med."

(Språket i citatet är vacklande men eftersom man inte får ändra i citat så får det vara som det är.)

Så är jag det då? Nej, verkligen inte. Jag skrattar nästan på mig när jag läser definitionen. Jag bor ju dessutom i en stad vilket borde betyda att det är ofrivillig ensamhet och att jag således kan gå till doktorn och få en diagnos. Och då kanske jag kan få den hjälp som jag inte fått. Anledningen till dessa funderingar är att jag igår blev kallad just "ensamvarg". Av vem spelar absolut ingen roll. Detta hade kunnat leda till en mycket intressant diskussion om varför det är så viktigt för oss att definiera andra människors beteende i de fall vi finner det för avvikande för att vi ska känna oss helt bekväma. Men nej, det som spelar roll just nu är att jag tyckte att det kändes sååååååå orättvist och missvisande. Jag trivs ju så bra med hur mitt liv ser ut och jag känner mig faktiskt sällan ensam. Jag antar att det är så att jag inte har ett lika stort behov av att bli underhållen av andra människor som personen som kallade mig ensamvarg har. Så varför blir jag då upprård? Jo, jag gissar att användningen av ordet "ensamvarg" i sig pekar på att jag följer ett avvikande mönster som inte är helt och hållet okej. Detta medför att jag känner att jag inte är som jag borde vara. Kanske borde jag bete mig på ett annat sätt än jag gör idag, umgås mer med andra människor eller ringa fler samtal. Kanske borde jag göra vissa saker oftare än jag själv tycker är kul, vara allt annat än en "ensamvarg" och helt enkelt ändra på mig för att tillfresdställa andra människors förväntningar på mig. Nej, det vet jag ju att jag inte ska och det tänker jag heller inte göra. Så var det egentligen liksom inte mer med det. Men det var ändå tillräckligt mycket för att det skulle bli ett inlägg. :)

Nu tänkte jag avsluta dagens inlägg i lite muntrare toner. Igår var jag och kärleken lite rastlösa så vi körde till loppis i Brunnsparken i Ronneby. Det var en riktigt stor loppis och vi fyndade ett Play Station 2-spel - Ice Age 2. Spelet är anpassat för spelare från 3 år och uppåt... Roligt. Väl värt 40 kronor i alla fall. Ikväll är det uppehåll i gravidyogan och jag funderar starkt på att istället gå och köpa ett punkteringskitt så att jag kan laga vår cykel och cykla en runda.

Peace!