"Jo, de flesta av oss här är nypensionärer."

Dagens upplevelse och äventyr kräver ett inlägg. Jag är så jävla stolt över mig själv. Jo, jag tog ju mig ner på stan för att gå på stickcafé, precis som jag skrev i morgonens inlägg. Väl utanför caféet tittar jag in och tycker mig se ett antal fluffiga silvermolnfrisyrer. Halvt modfälld, halvt skräckslagen vänder jag på klacken och börjar gå genom stan. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ta mig till. Jag hade ju planerat att fika och sticka. Någonstans ifrån hittar jag ändå mod och kraft att vända om och gå tillbaka til caféet och ända fram tills det att jag lägger min hand på dörrhandtaget så har jag egentligen inte bestämt mig för om jag ska gå in eller inte. I min fantasi tänker jag att det kanske inte alls är en massa gamla tanter utan att det sitter andra unga tjejer som jag längre in i caféet. Det gör det inte. Runt ett bord med kaffetermos sitter Inga, Rut, Ulla-Karin, Lisbeth och fem andra gamla tanter och knypplar på diverse stickerier. Jag beställer en kopp te och en äpplekaka och sätter mig modigt ner vid tanterna. Det visar sig vara ett lyckokast och alla är väldigt trevliga. Men, ja... ändå. Så jävla misslyckat. :D Här tänker jag att nu kan jag skaffa mig lite nya bekantskaper i min egen ålder och vad får jag? "Nypensionärer"!? Jag kunde inte låta bli att tänka på min bästa vän J's junta i huvudstaden - Stitches 'n' Bitches - och blev alldeles full i skratt. Om det är okej så kanske jag nästa gång kan föreslå att stickcaféet byter namn till just detta eller något annat hippt och fräscht? Jodå, mycket ska man uppleva innan man dör. Den största behållningen med dagen hittills är nog ändå att jag övervann min rädsla för nya saker och faktiskt ändå gick in. Om jag ska ta fasta på något så borde det nog vara just det.