Ja, kanske. Mina inlägg handlar just nu väldigt mycket om bebisar och föräldraskap. Egentligen är det ju inte alls konstigt. Mitt liv kretsar just nu runt en enda liten person som är helt och hållet beroende av mig. Precis som jag är helt och hållet beroende av henne fast av helt andra skäl. Är Siri vaken är jag vaken. Är Siri på lekhumör underhåller jag. Är Siri hungrig matar jag. Är Siri ledsen tröstar jag. Skrattar Siri, skrattar jag. Är Siri lycklig är jag lycklig. En avancerad och endå så enkel symbios.
Under graviditeten tänkte jag att den viktigaste lärdomen att bära med sig var den att ALLA kommer att tycka något om ALLT. Det gällde allt ifrån min viktuppgång till huruvida vi tog reda på bebisens kön med ultraljud. Jag vet nu att detta stämmer även efter det att barnet är fött. Plötsligt tar många sig rätten att ställa privata frågor och att ifrågasätta våra personliga värderingar. T.ex. kan det ju för vissa verka konstigt att varken döpa Siri eller ha namnfest. (För mig känns namnfest som ett icke religiöst, men ändå rituellt, dopsubstitut.) Men vad som för mig är ännu viktigare att komma ihåg, om än så svårt att leva efter, är att jag ändå måste tro på att jag hela tiden gör vad som jag tror är bäst och att det räcker. Det bästa räcker fint.
Nu halvligger jag här i soffan framför teven och tittar på skidskytte från Anholtz. På min mage ligger en nöjd Siri och snusar sött. Jag skulle inte vilja att det var på något annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar